Vi skiljdes som vänner

07.02.2019 kl. 10:51
Den tvåspråkiga martharörelsen delades i en finskspråkig och en svenskspråkig organisation år 1924. Syftet med separationen var att effektivisera verksamheten.

Lucina Hagman och Alli Nissinen grundade den tvåspråkiga martharörelsen våren 1899 tillsammans med andra kvinnor ur den bildade klassen. Organisationens ursprungliga syfte var att erbjuda bildning för kvinnorna på deras eget modersmål, antingen svenska eller finska. Arbetet byggde på två principer: att en bildad människa inte kan tryckas ner och att barnen bör uppfostras till goda, finsksinnade medborgare. Svåra tider rådde. Februarimanifestet 1899 bådade inte gott för Finland eller dess språk.

Svenskan var Finlands officiella språk ända till år 1902, då finskan blev storfurstendömet Finlands andra officiella språk. Redan i samband med att området övergick från svensk till rysk överhöghet hade man försökt göra ryskan till förvaltningsspråk i storfurstendömet, men dessa försök övergavs snabbt. Förtrycksperioderna förde med sig nya strömningar, och från 1901 fram till storstrejken 1905 var förvaltningens och rättsväsendets språk ryska.

Två viktiga språk 
Det gemensamma målet att bevara Finlands ställning uppmuntrade de finsk- och svenskspråkiga till samarbete. Tvåspråkigheten betraktades inte som någonting speciellt på den tiden, utan helt enkelt som en naturlig följd av att landets relativt fåtaliga bildade klass samarbetade över språkgränserna.

Det svenska språkets ställning var stabil, eftersom hela borgerskapet bildade en gemensam front mot förryskningen. Först efter att Finland blev självständigt fick språkfrågan en viktigare roll. I regeringsformen 1919 skapades en modell med två nationalspråk.

Inom martharörelsens arbete hade språkfrågorna inledningsvis ingen betydande roll. Informationsbroschyrer trycktes på både finska och svenska, och föredragshållare talade båda språken, om än inte alltid perfekt. De personer som ledde rörelsen kunde båda språken och översatte sannolikt sina texter själva.


 

Praktisk fostran för folket
Under organisationens två första årtionden flyttades dess tyngdpunkt från bildning till praktiskt inriktad fostran av folket. Man anlade trädgårdar, lärde ut sömnad och spred information om tillredning av hälsosam och förmånlig mat.

Finland blev självständigt. I och med lagen om läroplikt fick alla barn gå i skola. Kvinnorna fick rösträtt och bättre möjligheter att utbilda sig. Den typ av undervisning som var den ursprungliga idén behövdes inte längre under marthakvällarna.

Industrialiseringen ökade bruttonationalprodukten och familjerna fick mer pengar att röra sig med. Den självständiga förvaltningen gav stabilitet och trygghet, även om riksdagen ofta upplöstes och val hölls titt som tätt. Samhället förändrades snabbt.

I den tidiga marthaverksamheten gick informationen till stor del så att säga uppifrån och ner. Organisationen leddes främst av lärare, varav de flesta kom från högreståndsfamiljer. Medborgarna fick ta del av kunskaper och färdigheter som de antogs ha nytta av. I början antogs också bara folk ur den bildade klassen som medlemmar. Först 1907 började man mer systematiskt öka medlemsantalet, och även de kvinnor som deltog i kurser och marthakvällar antogs som medlemmar.

Aktivitet väckte rädsla
Under inbördeskriget höll sig marthorna inte neutrala, utan tog tydligt de vitas parti. Efter kriget såg man för första gången tydliga åsiktsskillnader mellan de finsk- och svenskspråkiga marthorna. Alla ville visserligen förebygga framtida uppror genom bildning, och kvinnorna gavs rollen som fredsbyggare i hemmen, men de svenskspråkiga marthornas ställningstaganden mot de röda var radikalare än de finskspråkigas. I ställningstagandena kritiserades hem och mödrar för dålig uppfostran då deras barn gjorde uppror och inte förstod att man inte får skada andra människor eller deras egendom.

Marthornas intensiva samhälleliga aktivitet väckte rädsla bland medlemmarna. Utgående från de diskussioner som förts fattade man därför vid 25-årsjubileet ett beslut om att organisationen i fortsättningen visserligen skulle försöka aktivera sina medlemmar att delta och påverka i samhället, men själv vara partipolitiskt neutral.

Två olika tidningar
År 1902 fick man tillstånd att publicera tidningen Emäntälehti, men i början bara som en översättning av den svenskspråkiga tidningen Husmodern. Hösten 1904 fick de finländska tidningarna rätt att skriva friare. Detta gav även Emäntälehti och Husmodern möjlighet att justera sin publiceringspolicy, så att båda tidningarna bättre kunde betjäna sin egen målgrupp.

Den första utgåvan med påtagligt olika texter var nummer 11/1904. Före detta var de båda tidningarnas innehåll identiskt, med undantag för dikter. Även senare översattes en del av tidningarnas innehåll för att publiceras i den andra tidningen.

Kulturskillnaderna började snabbt återspeglas i tidningarnas innehåll. Emäntälehti gav oftare råd om barnuppfostran och andra praktiska frågor. Husmodern fokuserade i stället mer på sådant som var aktuellt. I julnumret 1918 fick husmoderns läsare ta del av pepparkaksrecept, medan Emäntälehti gav instruktioner för tillverkning av potatismjöl.

Kunskap om kulturen och bevarande av kulturarvet var en viktig del av de svenskspråkiga marthornas verksamhet. De återupplivade exempelvis den nästan utdöda traditionen att göra halmkronor i början av 1900-talet.




Missnöje i luften

I takt med att rörelsen växte började de negativa sidorna av tvåspråkigheten göra sig påminda. Översättningen av meddelanden, anvisningar och protokoll upplevdes som besvärlig och arbetsam. Allra mest missnöjd var man i rörelsens folkrikaste områden i Savolax och Karelen, där landsbygdsbefolkningen knappt alls kunde någon svenska.

Ännu år 1924 låg tyngdpunkten inom martharörelsen utanför huvudstadsregionen. Det sammanlagda medlemsantalet i de fyra distriktsförbunden i Nyland var 3 728. I Karelen var antalet medlemmar nästan tre gånger så stort. I Helsingfors och Åbo talade de flesta medlemmar svenska. I Helsingfors fanns exempelvis 750 svenskspråkiga marthor och 250 finskspråkiga.

Den snabba förändringen i styrkeförhållandena beaktades inte tillräckligt snabbt i administrationen. Missnöjdheten med den tvåspråkiga verksamheten var störst i helt finskspråkiga områden, där man vid sidan av språkfrågan även ville ha förändringar i organisationens ledarskap. 

Särskilt önskade man att det i ledningen skulle finnas personer med kunskap om landsbygden som skulle kunna utveckla organisationen för att bättre motsvara de behov som fanns.

Frivilligt arbete
Förnyelsen inom martharörelsens ledning hade gått mycket långsamt, och på 1920-talet dominerades den fortfarande av personer från Helsingfors och Åbo. I den sista tvåspråkiga styrelsen ingick endast två medlemmar som kom från helt finskspråkiga marthaområden och representerade martharörelsen på landsbygden: Augusta Laine från Joensuu och Alma Forstén från Sippola. Forsténs modersmål var också svenska. De övriga medlemmarna i styrelsen representerade stadsmarthor.

Rörelsen leddes huvudsakligen på frivillig basis. Exempelvis så ordnades olika talares resor till utbildningsdagar av styrelsens medlemmar. 

År 1924 arbetade verksamhetsledaren Deli Lönnroth och hönskonsulenten Olga Autere på martharörelsens kontor i Helsingfors som anställda medarbetare. Helmi Nylander var redaktör för Emäntälehti och Anna Collan för Husmodern. Emäntälehtis chefredaktör Alli Nissinen hade sitt huvudsakliga arbete på annat håll.

Med vemod i sinnet 
Ett förslag om nya stadgar togs upp på Marthadagarna i Helsingfors i december 1921. Den växande organisationen, som vid det laget hade 28 000 medlemmar, behövde en ordentlig organisation. De distriktsförbund som bildats för att dela ut statliga bidrag var inte enhetliga, och deras verksamhetsområden omfattade inte hela Finland. Syftet med de nya stadgarna var att skapa en permanent distriktsorganisation som skulle täcka alla landskap och fungera som ett mellanskikt mellan takorganisationen och de lokala föreningarna.

Beredningen av ärendet tog sin tid. Rörelsen firade sitt 25-årsjubileum år 1924. Den sista oktober hölls ett extrainsatt möte där det slutgiltiga beslutet om en uppdelning enligt språk fattades. Beslutet trädde i kraft den 1 januari 1925. Det finska Marttaliitto lade fram förslag till stadgar som distriktsförbunden granskade och godkände vid sina årsmöten vårvintern 1925.

Beslutet om en delning fattades inte lättvindigt, utan efter moget övervägande, fastän man insåg att enspråkighet skulle göra båda språkområdenas verksamhet effektivare och flexiblare.

I Egentliga Finland skedde separationen på distriktsnivå redan 1922. Man noterade att arbetet blev enklare och distrikten bättre kunde fokusera på sin verksamhet i landskapen när man inte behövde hantera språkfrågan.

Nya konstellationer
De flesta föreningar var medlemmar i något distriktsförbund, men de nya stadgarna tillät också föreningar att ansluta sig direkt till Marthaförbundet. De föreningar som gjorde så fanns vanligen på orter långt borta från distrikten och andra marthaföreningar. 

Marthaföreningen i Björneborg, som grundades 1925, anslöt sig exempelvis till distriktsförbundet Hämeen-Satakunnan Marttapiiriliitto först i slutet av 1930-talet. Vid denna tid var föreningen den enda marthaföreningen i Satakunta.

I slutet av 1924 hade martharörelsen 31 703 medlemmar. Antalet föreningar var 2 799. Av dessa anslöt sig ungefär två tredjedelar till det finskspråkiga Marttaliitto och en tredjedel till Finlands svenska Marthaförbund.

Efter att organisationen delats arbetade Finlands svenska Marthaförbund i hög grad i den finlandssvenska hemkulturens anda. Även om perspektiven var lite olika var martharörelsens princip att upplysa husmödrarna och verka för hemmens bästa, oavsett språk.

Text: Kirsi Vesterback
BIlder: Kirsi Vesterbackas foton från Marttaliittos bildarkiv.

Författaren är styrelsemedlem i Lounais-Suomen Martat. Hon arbetade på marthornas traditionscenter Syreeni under åren 2002–2012


KÄLLOR
Jännes Elli, Katsaus Helsingin Marttayhdistyksen toimintaan 1900–1950. Helsingfors 1950
Karjala nr 45. 14.2.1925.
Ollila Anne, Suomen kotien päivä valkenee. Marttajärjestö suomalaisessa yhteiskunnassa vuoteen 1939. Historiallisia tutkimuksia 173, SHS, Helsingfors 1993.
Nyland Finlands svenska Marthaförbund Har sammanträtt till Marthadagar i Helsingfors, 4.4.1925.
Wikipedia, Finlands språkpolitik, som bakgrundsartikel Kansalliskielten historiallinen, kulttuurillinen ja sosiologinen tausta, arbetsgruppspromemoria 2000, Språkkommittén.
Författarens jämförelser av innehållet i tidningarna Emäntälehti och Husmodern.
Nationella medlemsuppgifter sammanställda av författaren.
 
Marthaförbundet